roughgirlie

Alltså. Jag var nyss 26 år på en bild jag skådade på en blogg. Det var ju nyss. Det är 4(!!!) år sen. Sjukt. Hur ska det inte kännas nu då? Om 10 år är jag 40, kommer knappt hinna blinka så är man där. Tiden är snabbare än en karl jag hade sex med för 7 år sedan. Han kom innan han ens kom in. Kul. Så kommer tiden kännas från och med nu. Knullad av livet innan man ens hinner känna av själva ligget. Jaja.
I veckan har jag sneglat mer än en gång åt stadshuset, Luleås world trade center, tänkt att "man kanske måste hoppa", för om livet är så här, vad är det då? Ska det bara vara så här? Utslag i ansiktet och hjärtstick. Inre stress har jag googlat mig till. För en gångs skull var det inte HIV. Men ja tror att det kan vara stressrelaterat pga vissa orsaker jag inte tänker nämna här. Inte pga stress fysiskt. Mest psykiskt. Tror jag. Så jag har KBT:at bort känslan. Utslagen med. Dom är nästan borta.
Men på fullaste allvar trodde jag att jag skulle dö en gång i måndags. Det stack till så jävulskt i hjärtat. Tänkte bort det. Gick över. Sen ångrade jag mig, jag hade likagärna kunnat få ramla ihop där. På kommungolvet. Ambulansa till Sunderbyn och ligga där om jag nu mot förmodan skulle vakna upp. Stirra i taket. Semester. Psykisk semester. Ett larm att trycka på när jag vill ha något. Jag skulle larma efter LYCKA.
Skulle nog få en psykolog. En terapeut. En talare. Nån som talar med mig, om mig. Hittar fel. Hittar rätt. Skulle jag bli lyckligare då? Blir jag lyckligare om jag har en platt mage? Blir jag lyckligare om jag köper en ny tvbänk? Är det lycka? Vad är lycka? Jag vet ju vad det är allmänt, men vad är det för mig? Vad betyder något? Känslan av att vara någon? Genuin lycka, förklara hur jag hittar dit ni som är Einstein eller vem ni nu än är. Jag vill hitta vägen. Jag kan säkert gå vilse ett par gånger, men köper väl en GPS om det skiter sig totalt.
Allt verkar ju finnas på en Iphone. Finns det ingen lyckoapp...? Kanske en Iphone är nummer ett till lycka?
Har de senaste två veckorna grinat som en unge. Jag har legat och tyckt synd om mig själv. Har inte ätit som jag annars brukar ha gjort. Jag har tyckt att jag inte förtjänar nånting ini käften för jag kommer bara ångra mig. Kommer aldrig kunna go loca,loca-video-shakira om jag äter nånting som är gott. Men igår reste jag mig. Jag gjorde slag i saken. PÅ egen hand. Jag borrade upp mina gradinstångsfästen helt själv. Utan en karls inverkan. Jag målade rör vita. Jag tog tag i saker. Jag kan. Själv är bäste dräng. Har sagt det förr. Men när man känner sig på botten och tror att man inte klarar nåt själv känns det skönt att överbevisa sig själv.