roughgirlie

och gick hem. Varit relativt nyttig hela dagen, slutade med en hungerattack from hell. Tog nå mjölbröd o tröck i mig som en kollega bakat. Onödigt. Jag som skulle bli en magerget. Ja ja...Nya tag imorn. Då är det naturdiet som gäller för hela slanten. Men hade iaf när jag vägde mig idag gått ner 1 kg från förra veckan, så det är ju då underligt. Menstryckeri på hög nivå.

Börjar tänka på D mer o mer. Att jag kasnke skulle behöva tala med han. Men inte törs jag ringa. Ser om vi syns i vimlet i vinter eller dyl, då får ja berätta mina inre tankar som jag saknar att dela med denna man. Han var en bra lyssnare och iaktagare. Och en coach om handlingar man skall fullfölja eller icket.

Psykskallen lyser ju som vanligt med sin frånvaro. Det gör mig inte så jävla tokig som det var för en vecka sen. Det känns numera som att det är hans förlust. Han kommer aldrig hitta en lika perfekt tjej som mig. Eller perfekt och perfekt, men en med ett jobb, relativt söt, normala åsikter, rätt galen på ett bra sätt, etc etc. Han är 43 år gammal, inte direkt nån tjejer kasnke faller för, han har väl ett rätt alldagligt utseende så han är väl inte speciell så där. Men för mig är han det på många sätt. Han ser mig. Eller iaf SÅG. Nu vet ja inte längre. Han är generös när han vill, han är mysig, han håller om mig som ingen annan. Han är manlig på ett typiskt manligt sätt jag egentligen inte gillar men med han så gillar jag det. Låter ju helt sjukt men det kändes så rätt. Men men. Det är väl inget att sörja. Det är som sagt hans förlust, den saten!