roughgirlie

ibland kan jag tänka att jag har så mkt att skriva. Men när jag väl sitter här. Eller ligger gör jag ju. Så kommer det inget. Det är som att jag vet inte vart jag ska börja. Och inte heller vart jag ska sluta. Mitt liv känns mellan varven som att det är på standby-läge. Ids ingenting. Gör ingenting. Vill ingenting. Apatin är total.
Sen är jag nog som Katrin Zytomierska. Depressiv. Pmsångest som hon beskrev i dagens blogginlägg. Det var som att jag hade skrivit det. Att hon är den mest värdelösa människan och fattar inte hur nån ska kunna stå ut med henne ett helt liv. Här är en liten del av hennes pmsångesttankar:

"Hur fan står du ut med mig?", frågade jag Bingo. "Hmmm...", svarade han utan att se mig i ögonen. "Jag hade aldrig stått ut med mig", sa jag sen. "Det var insiktsfullt av dig", sa Bingo då. Jag är helt omöjlig att ha att göra med. Jag är ett odjur. Ett monster som är på ett sånt jävla skithumör och det är helt oförlåtligt. Jag borde spärras in i en bur och sen släppas ut igen när jag fått tillbaka mitt humör igen. Det är inte rimligt att man ska behöva leva med ett sånt härnt jävla as till flickvän och mamma. Ringo märker dock inte ett jävla skit. "Ringo, din mamma mår pissdåligt", säger jag till honom men han bara ser tillbaka på mig och så utbrister han i ett gapflabb. "Skratta fan inte åt mig. Jag är depprimerad", säger jag då, men det gör bara att Ringo vrålar av skratt och sen kastar han huvudet bakåt och tar sats. Sen tjuter han av skratt igen. Helt omöjlig att prata med.

Det där hade kunnat vara jag. Minus barnet och mannen dock. Men det är så här jag tänker....