roughgirlie

då vet man att man borde lämna kommunen. Hur liten är inte denna stad då?
Jag blir tokig på livet. Jag skulle kunna klubbas ner i ett golfhål och ligga där hela vintern. Jag funderar på om jag är en sån där som blir deprimerad av mörkret. Jag är helt enkelt totalapatisk mot världen. Just nu känns det som så här: ska man leva ett helt liv i strävan om att vara 16 utseendemässigt, kroppsmässigt? Jag är nog kanske i en kris. 30årskris. Blir gårond på folk som tror att jag är 28-29. Nyss var jag ju inte en dag över 20 i folks ögon då dom gissade. Bara för någon månad sen var jag 16 enligt äldre herre. Det lever jag på än. Men helt plötsligt har man åldrats 15 år över en natt. Hur kom det sig då? Jag känner lite en panik. Att jag vet inte vad jag vill längre. Jag skulle kunna lämna landet och jobba i en bar där man får ha på sig en magkort tröja och dansa runt stolparna. Men är man inte för gammal för det? Finns väl fräscha 17-18åringar som inte har en tillstymmelse till rynka som får ett sådant jobb. Det är nu jag känner att jag vill göra saker folk kanske gjorde i sina ungdomsdagar. Typ resa. Pröva på nå nytt. INnan det är försent. Men då kommer jag till en paralell i dramat. Hur ska jag hinna? Om jag gör detta. Reser. Hookerontherunnar-runt i världen. Kommer hem om några år, levt klart. Känner att NU vill jag ha familj och barn. Ja men då är det försent. Vem vill ha en gammelkärring då? Som är oduglig och barnlös och snart 40. Nä. Livet är inte lätt. När ska det bli lätt? Blir det nånsin lätt? Kommer jag bli lätt? Kanske jag ändå har borderline. När jag googlar psyksaker har jag alltid i slutändan det. När jag googlar huvudvärk och vanliga sjukdomssymptom har jag i slutändan HIV. Så hur vet man?
Vet man nånsin nånting? Hur är livet på en vuxen pinne? Vad gör vuxna? Är jag riktigt vuxen? Jag satt ju nyss i en bänk i trean och fick tillbaka mitt svenska-prov med en stjärna i kanten som betyg.