roughgirlie

bloggar igen efter ett litet juluppehåll. Håller på att skriva en uppsats om min fina känsla om vad jag känner från typ the bottom of my <3. Vet inte om jag är patetisk eller om det är så här det ska vara om man tycker om någon. Är ovan vid denna känsla, den känns främmande, skrämmande, mysig, brutalt härlig, ljuvlig, trygg, sann, m.m
Ni som tror ni vet vad jag pratar om fattar kanske. Ni kanske är mer van än mig vid denna stora känsla. Känns som om de förra jag dejtat, haft ihop det med, varit intresserad av, bott ihop med osv inte betydde någongting. Det här är äkta.
Jag känner det. Molnen är rosa, tjugofem minusgrader känns som ingenting, livet är underbart. Jag har mens och känner så här, det är ju sjukt. Jag brukar bli värsta psykfallet den tiden på månaden, men inget kan stoppa mig nu jag bara rosa-molnar fram!

Han är den mest underbara, romantiska, finaste, bäste, snyggaste, sexigaste, mognaste, snällaste, mest förstående, mest tillitsfulle mannen jag någonsin träffat. Kan inte finnas någon bättre- och om detta skiter sig, då skiter jag i alla andra världens karlar. Kan nog inte få det bättre med någon.

Tror jag. Vill inte ha någon annan. Bara Han. Han med stort H!