Sinnessjuka tankar
håller mig vaken om natten. Tankar om en man. Som aldrig kan bli min. Det var så fint. Inget allvarligt hände på det planet, men min hjärnsubstans ska kastas ut å drämmas i väggen för att jag kan inte sluta tänka på denna underbara man. Förbjudna man. Eller förbjudna och förbjudna, men halvt eller sjuttiofem procents förbjuden på vissa preferenser. Orkar inte med mina funderingar. Måste man stå å gömma sig i ett hål i väggen som råttan i Tom och Jerry, avvaktandets skede. Som sjuksköterskerna och läkarna: Avvakta. Konstant.
Kan det inte bara få hända? Nu. På en gång. Jag blir tokig så jag kastar snart ut hjärnbiten där känslotråden sitter och klipper av den med en avbitare. Kopplar ihop hjärnan igen och är en apatisk lobotomerad "normal" människa.
Jag vill bara ringa och säga som jag känner. Jag måste få ut mina känslor. Min åtrå. Jag blir galen av detta inte raka kommunikativa. Att det alltid måste vara ett spel. Brännbollsyran. Champions league. Simmästerskapen. VM-94. Kan det inte bara få vara rakt och ärligt från scratch?
Men jag håller mig. Bollen ligger på andra sidan nu. Jag har kastat ut den. Kommer kanske aldrig få den i mål, men han håller mig vaken när han står å lurar nånstans långt borta med bollen. Bolljävel, häv dig hit. Tror det kan bli ungefär som fotbolls-vm 94 bara han skulle våga. VÅGA LEVA!
Bloggen som dog
Nu har det varit tyst från mig ett tag. Har inte haft nåt att skriva. Ingen inspiration. Men nu kanske jag ska försöka klämma in ett inlägg.
Har varit till Turkiet och druckit pina colada en vecka. Är totalt slut. Men kul var det. Har nog inte haft så kul nånsin egentligen. Kan inte livet bara vara så enkelt?
Har lite ångest över i lördags. Måste ha vart helt slut. Har ringt endel människor. Om jag var smart hade jag uppfunnit ett alkolås på mobilen. Vet inte ens om dom svarat eller ej. Vet inte hur jag tog mig hem. Panik har jag. Detta har ta mig fan aldrig hänt. Inte på denna nivå. Så det är total blackout.
Glömde ta med mig femicur/munkpepparn till Turkiet så jag kände att bryten var nära titt som tätt. Dom måste fungera alltså.
Har klippt mig men vet inte om jag trivs. Kanske blir löshår igen. Jag får se sen. Känns som om ja inte har nå hår på skallen, men det kanske är en övergående känsla?
Nu på semestern ska jag försöka ta tag i stian här hemma. Rensa. slänga, städa, gno. Nu ska jag ha fint. Jobbar midsommar, sen ledig i tre veckor. Hoppas jag hinner vila upp mig. Behöver det.
Sorry om jag ringt dig i lördas å sagt nå dumt/fel/patetiskt. Vet ej om detta. Annat än att jag såg på uppringda samtal. Jag var knall. Förlåt.
Sista dagen på jorden
Vad ska jag förtälja? Inget nytt som händer. Han, jag träffade ni vet, som gjorde att jag trodde jag skulle kunna ha ett liv på Solsidan.(söndagsstekar ini ugnar) Han den äldre. Nja. Det var nog inte min cup of the. Han var fin på alla sätt. Men nä. För bekväm i sin ensamhet. Så som jag. Vi var nog rätt lika på den fronten. Så jag ids ej. Varför slösa sina kämpande, desperata ägg på en som vill vara ensam resten av livet? Lalla bort några månader och nöta ut äggen...Nä. Ids ej. Jag kastar in handuken innan den ens är blöt.
Har testat den fantastiska uppfinningen google translate idag med mina galna vänner. Vi skrattade, vi dog.
Elli, du är för fet för att knulla. Danska: Elli du er for fed til at kneppe. Norska: Elli du er for feit til å knulle Tyska: elli Sie sind zu dick zu ficken. Sen måste man ju höra rösterna som är det roliga i det hela. Jag dör.
Färjan har öppnat men solen är baki gud och lurar. Han kan inte ens låta oss få sol sista dagarna i livet ens.
Men ingen idè att gå på färjan förrän nästa sommar. Är helt enkelt för fet. För kort. För allt.
Har blivit en betapet-haj. Ligger och vill inget annat än spela. Jag måste ge mig. Jag kommer ihåg hur det var med Mafia Wars på Facebook där i ett års tid. Vill inte tillbaka till nåt beroende. Men nu vill jag åt en högre rating. Men men. Den kommer väl i sinom tid. Jag är ju inget proffs än så länge.
Gud vilket meningslöst inlägg. Men så är det när livet står still.
Livet. It´s all about the money.
Jag är inte unbreakable
bara så ni alla vet. Jag kan få ett bryt då och då. Och just nu får jag konstanta bryt även fast munken är i hjärnan. Men just nu är jag den fetaste som finns. Och ingen munk kan hjälpa det. Och alla som är gravida kan ikket jämföra sig med mig. Jag är ogravid.
Skyll inte på det. Färjan öppnar på en vecka och knytblusen får väl hänga ett år till.... Den hänger. Den kommer aldrig passa på min kropp.
Har köpt ett par pissmyreinlines idag. 75 kr. Undra om bromsarna håller.(Från Myrorna dvs) Men det gör ju inget om jag bryter ett ben eller handled eller blir ett kolli. Då först när jag ligger där i respiratorn med morfinet flödande kanske jag blir smal. I uppvaknadet. Då kan jag väl få taga med mig knytblusen på ambulansen, så ja kanske kan ta på han när jag får äntra från sunderby sjukhus.
Ska ta min premiärtur inatt. Ingen ska få se ett mongo åka på ett par inlines. Adjöken.
Vad ska jag skriva om?
Mr Big är i Sverige. Blev chockad när han ringde. Be mine med Robyn på radion direkt efter. Som jag grinat efter han när jag hört den låten i flera år. Förut alltså. Ödet plays hide and seek.
För såklart mitt i allt finns det ju en man. En man som såklart är äldre. Har dejtat en vecka och det känns över förväntan. Ugnen är på. Söndagssteken på griljering. Psykiskt. Solsidanlivet väntar runt knauta. Vill jag verkligt ha det livet?
Fattigdomen är total. Gröten slinker ner. Vi har ett band i ett garage, gröten och jag. Älskar gröt. Låtsas iaf göra det. Fem dagars ledighet i fattigdom är inte att leka med. Jag vill shoppa. Shoppa sommarkläder till min size 0 kropp som lyser med sin frånvaro. Men den kommer. Lugn bara. Jag ser han i horisonten.
Dom som skriver blogg, undra om det är lättare om man har borderline eller biopolär sjukdom? Känns som om man är så här normal, vad kan man tillföra för en bra blogg då egentligen?
Kan ju alltid smacka upp dagens outfits och senaste inköp. Men inte ens det kan man ju utan pengar. Det enda jag kan rekomendera om man vill ha bloggmaterial: Ät inte munkpeppar. Men det är väl den enda nackdelen. Sen är det munken som räddat mitt psyke. Från att inte gå under helt.
Jämna kurvor
när det gäller munkpepparn. Kan ha å göra med sockersugsbitarna jag även äter för att hålla blodsockret jämnt och kolestorolet lågt. Det skulle dämpa sötsug alltså. Kan vara därför jag är så jämn. Jag känner mig nästintill normal och det är bara några dagar till mens.
Har ju fastnat i Big Brother, och är "förälskad" i Gurkan. Tror nog vi skulle kunna komma rätt bra överens. Nästintill perfect match:P . Katerina gör huset. Även hur störd hon må vara i allas ögon är ju hon den som är sig själv. Och det enda hon söker är bekräftelse. Det vill vi väl alla ha? Tror jag och hon skulle bete oss ungefär på samma sätt där inne i huset. (Om jag inte upptäckt munken vill säga) Kanske nu att jag skulle försöka hålla igen lite men nja ja vet inte.
Har tryckt i mig bulla, kaka, tårta och diverse saker hela dagen idag. Tror det är pga mensen för har inte vart sugen direkt på nånting på länge. Men vägde mig nyss med kläder på. Väger mindre än nånsin. Så knytblusen på på lördag på Western Farm. Eller bondgården som vi kallar den i folkmun.
Men på lördag när det är dags så har jag väl gått upp 10 kg så det är bara ta nå annat. Har min sofistikerade flygvärdinneklänning som måste sys upp. Känner mig för proper i den. Korta av den lite så jag blir den jag är. Kände mig totalt obekväm ini han när ja hade han men om han sys upp kommer jag vara GRANDIÖS i han!
Livet utifrån en vision.
Superlim löser mitt liv.
Har haft en dag som jag egentligen inte gjort ett skit av. Har fotat nå foton och lagt ut på facebook på min knytblus. Den är alltså. Jag har längtat efter denna vision i 10 år. Nu är jag på mållinjen. Kanske livet ändå blir som man tänker, om man tänker att det ska bli så?
Då ska jag börja tänka mig en snygg man. Inte nödvändigtsvis snygg utsida är så där hyperviktigt. Huvudsaken han har DET. Som är i 37-43 års åldern. En gentleman, men ändå inte FÖR mesig. Jag kommer osökt in på en jag redan känner. Men han är ju då inte såklart i närheten. Det är ju Mr Big. Jag tänker jätteofta på honom. Undra om han nånsin ägnar mig en tanke? Tänker väl mest på honom som så att han vore den perfekta för mig. Han skulle nog visa mig uppskattning och vi är nog på samma nivå. På nåt sätt. Jag vet inte. Det är bara nåt jag får för mig.
Solen är uppe om dagarna. Det gör mig piggare tror jag. Solen är bra. Älskar att få ta på mig mina solglasögon och gömma mig bakom dom. Där kan jag vara mig själv.
Har ju börjat se Solsidan. Min skräck är att hamna i Annas (Mia Skäringers) sitaution. Massa snobbar till "vänner". Ingen äkthet alls där. Hatar sånt. Odd Molly-koftor som lagar egen barnmat med ekologiska produkter. Nä. Den dagen jag skaffar barn, ska jag vara med mina likasinnade vänner. Fast frågan är ju om jag nånsin kommer skaffa barn? Jag vill ju vara galen hela livet. Jag vill kunna göra vad jag vill utan att tänka.
Btw så träffade jag han, mannen, militären, psykologen i fredas. Och vet ni vad?! Jag kände inget, INGET alls för honom. Så det kändes skönt att känna. Dessutom ringde han på natten två gånger. Tror ni jag svarade? Nä. Ikket. Njet. No. Jag är bäst. Jag är the queen.
Allers är nya Veckorevyn
Men Allers känns ju inte direkt photoshoppad eller tillgjord. Imorn med munken (om han existerar) skall jag börja mitt nya normala liv. Kankse munken som är allas kvinnors väg till en början av inre frid och lycka? Om detta funkar ska jag tipsa Katrin Zytomierska om denna munk. Hon verkar ju åxå lida av detta fenomen så.
En munk i käften och jag ser mig själv på Färjan i sommar med knytblus och ett glas rosè i ena handen och en cigg i den andra, och en hel hop med muskliga karlar omkring mig. (Haha) Just nu känns det som inte ens på kartan av tilltänkthet, men med munken...Vem vet vad munken gör mig till?
Konstaterande om tiden.
Alltså. Jag var nyss 26 år på en bild jag skådade på en blogg. Det var ju nyss. Det är 4(!!!) år sen. Sjukt. Hur ska det inte kännas nu då? Om 10 år är jag 40, kommer knappt hinna blinka så är man där. Tiden är snabbare än en karl jag hade sex med för 7 år sedan. Han kom innan han ens kom in. Kul. Så kommer tiden kännas från och med nu. Knullad av livet innan man ens hinner känna av själva ligget. Jaja.
I veckan har jag sneglat mer än en gång åt stadshuset, Luleås world trade center, tänkt att "man kanske måste hoppa", för om livet är så här, vad är det då? Ska det bara vara så här? Utslag i ansiktet och hjärtstick. Inre stress har jag googlat mig till. För en gångs skull var det inte HIV. Men ja tror att det kan vara stressrelaterat pga vissa orsaker jag inte tänker nämna här. Inte pga stress fysiskt. Mest psykiskt. Tror jag. Så jag har KBT:at bort känslan. Utslagen med. Dom är nästan borta.
Men på fullaste allvar trodde jag att jag skulle dö en gång i måndags. Det stack till så jävulskt i hjärtat. Tänkte bort det. Gick över. Sen ångrade jag mig, jag hade likagärna kunnat få ramla ihop där. På kommungolvet. Ambulansa till Sunderbyn och ligga där om jag nu mot förmodan skulle vakna upp. Stirra i taket. Semester. Psykisk semester. Ett larm att trycka på när jag vill ha något. Jag skulle larma efter LYCKA.
Skulle nog få en psykolog. En terapeut. En talare. Nån som talar med mig, om mig. Hittar fel. Hittar rätt. Skulle jag bli lyckligare då? Blir jag lyckligare om jag har en platt mage? Blir jag lyckligare om jag köper en ny tvbänk? Är det lycka? Vad är lycka? Jag vet ju vad det är allmänt, men vad är det för mig? Vad betyder något? Känslan av att vara någon? Genuin lycka, förklara hur jag hittar dit ni som är Einstein eller vem ni nu än är. Jag vill hitta vägen. Jag kan säkert gå vilse ett par gånger, men köper väl en GPS om det skiter sig totalt.
Allt verkar ju finnas på en Iphone. Finns det ingen lyckoapp...? Kanske en Iphone är nummer ett till lycka?
Har de senaste två veckorna grinat som en unge. Jag har legat och tyckt synd om mig själv. Har inte ätit som jag annars brukar ha gjort. Jag har tyckt att jag inte förtjänar nånting ini käften för jag kommer bara ångra mig. Kommer aldrig kunna go loca,loca-video-shakira om jag äter nånting som är gott. Men igår reste jag mig. Jag gjorde slag i saken. PÅ egen hand. Jag borrade upp mina gradinstångsfästen helt själv. Utan en karls inverkan. Jag målade rör vita. Jag tog tag i saker. Jag kan. Själv är bäste dräng. Har sagt det förr. Men när man känner sig på botten och tror att man inte klarar nåt själv känns det skönt att överbevisa sig själv.
Livet gud gjorde till ett fittliv.
Det är mitt liv det. Tack Gud. Tack för att du fått mig att inse att livet blir inte bättre än så här. PMSen gav du mig, fläsket hjälpte du mej att bringa dit, korta ben var du jävlig att ge mig, fläskiga armar åxå. Hade du inget bättre för dig? Var du tvungen att lasta över allt på mig. Ta lite själv nästa gång va?? Å varför uppfann du Karl Fazer Mjölkchokladgubbjäveln? Han var väl jävligt onödig att skapa! Han är vedervärdig.
Hälsningar från en PMS-ko, fet som hela jorden tillsammans.
PS: jag ljög. Trodde livet hade vänt när jag kom till 30. Icket. Snarare sämre. DS
Min karriär som bloggerska
Nä, inser ju att jag kan nog inte sluta blogga ändå, har inte löst alla världsproblem än.
Hur beter sig normala kvinnor?
Cellprovet gud aldrig glömde.
Om John Holmes kom förbi en kulen natt hade man väl inte vart rädd precis för hans verktyg.
Men efter in och utandning och nedlugnande av barnmorska och annan sjuksköterskematerialkvinna så tredje gången gillt. Dom hotade mig, (hota var väl å ta i) att jag skulle få en remiss till sjukhuset å bli nedsövd eftersom dom inte kunde ta provet. Nå var det väl själva fan tänkte jag. En dildo eller en äkta vara är väl inte direkt nåt man grämer sig för att få inkört där så vad är problemet? Så tredje gången gillt lyckades det. Blev lite besviken att jag inte fick nåt bamseklistermärke eller tapperhetsmedalj=)
Nog om gynhistorien. Har hunnit fylla 30 år i helgen. Därav min sega uppdatering i denna blogg. Haft fullt upp.
Jag har slutat vara i en kris. Insett att livet har börjat samma natt jag fyllde år. Har slutat gräma mig för ålderdomen. Trivs rätt okej med en trea framför. Framför allt efter detta med gynneriet. Gick på OK för att köpa cigg direkt efter-och fick visa leg. Då är lyckan total. Sen gick jag och fikade på stan då jag hör två karlar ska betala. Den ena skulle betala för alla som var där på fiket. Vilket var jag och dom. Synd hon redan hade betalat hör jag fik-kvinnan säga. Så jag skulle blivit bjuden på fika åxå. Så detta var en lyckans dag.
Hästjäkulen har ätit upp Mark Zuckerberg
Ja trojansaten har gjort intrång i min rosa fina lilla bebis. Och det betyder att jag är bloggoaktiv. Kan bara blogga nu från jobbet å här kommer inte många tankar annat än om den och den har skitit eller vem man ska ge droppar till så dom får skita. Så min hjärna är död. Lobotomerad. Iaf ett tag till min dator lagts i en respirator och hästen är i sitt jävulsstall o äter sitt havre som han ska.
Jag kommer inte kunna vara grön på fejjan. Folk kommer ju tro att jag har skaffat ett liv. Men tji fick dom. Här har man inget liv. Mindre liv nu när hästen travat in. Men nu kanske man kan dammsuga om kvällarna istället för att ligga med Mark. Början till ett nytt städaktivt liv har startat. Synd jag inte kan göra ett evenemang. Jag är ju numera en hejare på att skapa evenemang på fejjan. Men nu är det bara glömma. Hur ska jag stå ut utan dig Zuckerberg???????????????????? *cry me a river*
