Sinnessjuka tankar
håller mig vaken om natten. Tankar om en man. Som aldrig kan bli min. Det var så fint. Inget allvarligt hände på det planet, men min hjärnsubstans ska kastas ut å drämmas i väggen för att jag kan inte sluta tänka på denna underbara man. Förbjudna man. Eller förbjudna och förbjudna, men halvt eller sjuttiofem procents förbjuden på vissa preferenser. Orkar inte med mina funderingar. Måste man stå å gömma sig i ett hål i väggen som råttan i Tom och Jerry, avvaktandets skede. Som sjuksköterskerna och läkarna: Avvakta. Konstant.
Kan det inte bara få hända? Nu. På en gång. Jag blir tokig så jag kastar snart ut hjärnbiten där känslotråden sitter och klipper av den med en avbitare. Kopplar ihop hjärnan igen och är en apatisk lobotomerad "normal" människa.
Jag vill bara ringa och säga som jag känner. Jag måste få ut mina känslor. Min åtrå. Jag blir galen av detta inte raka kommunikativa. Att det alltid måste vara ett spel. Brännbollsyran. Champions league. Simmästerskapen. VM-94. Kan det inte bara få vara rakt och ärligt från scratch?
Men jag håller mig. Bollen ligger på andra sidan nu. Jag har kastat ut den. Kommer kanske aldrig få den i mål, men han håller mig vaken när han står å lurar nånstans långt borta med bollen. Bolljävel, häv dig hit. Tror det kan bli ungefär som fotbolls-vm 94 bara han skulle våga. VÅGA LEVA!
