Livet gud gjorde till ett fittliv.

Det är mitt liv det. Tack Gud. Tack för att du fått mig att inse att livet blir inte bättre än så här. PMSen gav du mig, fläsket hjälpte du mej att bringa dit, korta ben var du jävlig att ge mig, fläskiga armar åxå. Hade du inget bättre för dig? Var du tvungen att lasta över allt på mig. Ta lite själv nästa gång va?? Å varför uppfann du Karl Fazer Mjölkchokladgubbjäveln? Han var väl jävligt onödig att skapa! Han är vedervärdig.
Hälsningar från en PMS-ko, fet som hela jorden tillsammans.

 

PS: jag ljög. Trodde livet hade vänt när jag kom till 30. Icket. Snarare sämre. DS


Min karriär som bloggerska

verkar vara över. Vet inte längre vad jag ska skriva om. Jag är ju fulländad och perfekt nu för tiden, så har ju slutat vara bitter och nitisk. Karlar kommer, karlar går. Jag är värd en bra man. Jag önskar jag kunde säga att han med den vita springaren anlänt. Trodde det i fifteen minutes of fame, men det var väl bara en illusion som vanligt. En patetisk list som fastnat på min vägg.  Men jag känner något för denna man. Men vet inte ett skit om vad han känner för mig, pga hans communication error. Hur svårt kan det vara att kläcka ett ja eller nej? Ja jag tycker om dig, Ja det är nåt visst med dig, Ja du är fin, Ja jag tänker på dig. Eller Nej ja har inte dessa känslor, Nej ja har inte tänkt på dig på det där viset, Nej jag är rädd för att känna, därav min otankenhet. Hur svårt kan det vara? Rädsla är ju säkert endel av kakan i kakburken. Jävligt stor del tror jag. Rädd för att bli lämnad. Rädd för att bli sårad. Rädd för att känna. Jag har vart likadan. Men jag kastar in handukar titt som tätt i denna känslokarusell och inte går världen under fast allt skiter sig. Man tror bara ett svagt ögonblick att den ska falla. Gå under. Rasa. På nåt sätt är man ju fortfarande bitter fast på ett ironsikt sätt. Man tänker, "det har ju skitit sig förr så varför ens ödsla en tår på nånting man kan häva sig ut från utan att passera gå" Det finns ju nya grisar i svinstian. Förut låg jag hemma och lyssnade på romantiska låtar man dansade tryckare till på mellanstadiet och grinade i månader över karln. Men inte nu längre. Max en kväll kan jag fälla en tår. Sen kommer jag in i mitt tankesätt att "ikväll kommer han stå där". Å fem i tre har han fortfarande inte dykt upp. Men lik förbannat tror man. Hoppas. Att en vacker lördagkväll är han där. Psykiskt och fysiskt. Hoppet är ju det sista som lämnar människan och det kanske stämmer på mig.
Nä, inser ju att jag kan nog inte sluta blogga ändå, har inte löst alla världsproblem än.

Hur beter sig normala kvinnor?

Måste man vara perfekt? På alla nivåer? Måste man vara fin i kanten å inte visa att man inte är mer än människa? Måste man sitta med korsade ben och prata om fina saker? Måste man vara så jävla civiliserad? Kan man inte bara få vara sig själv? Nu på ett lite normalare mer civilicerat sätt än normalt dock. Så har jag betett mig. Jag har talat. Jag har sagt saker. Det har han med. Saker man kanske blir "rädd" för. Saker som man inte i vanliga fall nämner förräns efter några dejter! Men allt känns ju så jävla naturligt med mig. Är jag FÖR naturlig kanske? Inget spännande alls med mig, fast jag egentligen är jävligt rolig och lättsam, nä, här måste man vara diskret och kvinnlig. Inte rolig och enkel. Kattjäveln blir man automatiskt. Råttjäveln har gnagt sig fast i sitt bo i väggen och vet inte om ja nånsin kan locka ut den i råttfällan. Vad krävs? En ostbit? Jag var ju råttfan till en början. Nu är det omvänt. Leken skall avslutas. Jag orkar inte mer. Det är för komplicerat att falla.

Cellprovet gud aldrig glömde.

Idag har jag vart vårdcentralen och grinat och hållt i mig i relingen på gynstolen. Jag är ett 30årigt stort ham. Jag är väl inte direkt oskuld om man säger så, men är en jävla patetisk tönt som är rädd för gyninstrumenten. Typ i stl som en tops uppkört i fittan. Hur rädd ska man behöva vara för det?
Om John Holmes kom förbi en kulen natt hade man väl inte vart rädd precis för hans verktyg.
Men efter in och utandning och nedlugnande av barnmorska och annan sjuksköterskematerialkvinna så tredje gången gillt. Dom hotade mig, (hota var väl å ta i) att jag skulle få en remiss till sjukhuset å bli nedsövd eftersom dom inte kunde ta provet. Nå var det väl själva fan tänkte jag. En dildo eller en äkta vara är väl inte direkt nåt man grämer sig för att få inkört där så vad är problemet? Så tredje gången gillt lyckades det. Blev lite besviken att jag inte fick nåt bamseklistermärke eller tapperhetsmedalj=)

Nog om gynhistorien. Har hunnit fylla 30 år i helgen. Därav min sega uppdatering i denna blogg. Haft fullt upp.
Jag har slutat vara i en kris. Insett att livet har börjat samma natt jag fyllde år. Har slutat gräma mig för ålderdomen. Trivs rätt okej med en trea framför. Framför allt efter detta med gynneriet. Gick på OK för att köpa cigg direkt efter-och fick visa leg. Då är lyckan total. Sen gick jag och fikade på stan då jag hör två karlar ska betala. Den ena skulle betala för alla som var där på fiket. Vilket var jag och dom. Synd hon redan hade betalat hör jag fik-kvinnan säga. Så jag skulle blivit bjuden på fika åxå. Så detta var en lyckans dag.

RSS 2.0